URBERG

Urberget utgörs till största delen av gnejs, med inslag av granit, diabas, amfibolit och syenit. De övre delarna är vanligen vittrade och gnejsberggrunden omvandlad till kvartssand och lermineralet kaolin.

DEN SEDIMENTÄRA BERGGRUNDEN

Urberget överlagras av sedimentära bergarter från kritaperioden (140-65 miljoner år sedan). Direkt ovanpå urberget ligger ofta en sedimentär lera, huvudsakligen kaolinera. Ovanpå denna följer vanligen kvartssand. Denna innehåller ofta en hel del glaukonit, ett grönaktigt mineral, och kallas då glaukonitsand eller grönsand. Glaukonitsanden är ofta relativt lös och har hög porositet. Den kan ha en betydande mäktighet, från 20-30 meter vid Kristianstad till 100-200 meter i sydöstra delen av slätten. Den verkar dock saknas, eller ha liten tjocklek, från trakten av Norra Åsum till Åhus, det vill säga på Nävlingeåsens geologiska förlängning åt sydost. Därför brukar den delas upp i en nordlig och en sydlig del.

Glaukonitsanden överlagras av kalkrika sediment som kan vara uppemot 150 meter mäktiga i de sydöstra delarna av slätten. Sedimenten består av omväxlande lager med kalksten, sandkalksten, kalksandsten och sandsten med varierande kalkhalt. Sandkalkstenen är ofta relativt fast och hålrummen i sedimenten utgörs till övervägande del av sprickor. Porositeten är relativt låg.

JORDLAGER

Den sedimentära berggrunden överlagras av ett jordtäcke som i allmänhet har en mäktighet på 10-50 meter. På berggrundsytan ligger ett lager morän, en osorterad jordart avsatt av inlandsisen. Den täcks inom stora delar av slätten av sorterade jordarter, avsatta i vatten i den så kallade Baltiska issjön under inlandsisens avsmältning. Inom områden med relativt lugna förhållanden avsattes glacial lera.

I ett par större stråk finns även isälvsavlagringar. Dessa utgörs huvudsakligen av sand med inslag av grus, kan nå från markytan ner till den sedimentära berggrunden och innehåller stora mängder grundvatten.

Ovanpå de glaciala jordarterna (det vill säga de jordarter som bildats av inlandsisen) ligger ofta postglaciala strandavlagringar, sediment som bildats genom att vågor omlagrat äldre jordarter. Dessa består oftast av sand men grusiga sediment förekommer också.

AKVIFER

Med akvifer menas en geologisk bildning som innehåller grundvatten och är så pass genomsläpplig att grundvatten kan utvinnas ur den i större mängd.

Akviferer indelas i por- och sprickakviferer. I en porakvifer finns grundvattnet i hålrummen mellan mineralkorn. Isälvsavlagringarna och glaukonitsanden på Kristianstadsslätten är exempel på porakviferer. I en sprickakvifer finns grundvattnet i första hand i sprickor. De kalkrika sedimenten på Kristianstadsslätten och urberget är exempel på sprickakviferer.

Akviferer indelas också i öppna och slutna akviferer. I en öppen akvifer avgränsas grundvattnet uppåt av en fri grundvattenyta vid vilken vattentrycket är lika med atmosfärstrycket. En sluten akvifer täcks av lager med låg genomsläpplighet. Trycket i grundvattnet är högre än atmosfärstrycket och grundvattennivån ligger över akviferens överyta. Isälvsavlagringarna på Kristianstadsslätten är exempel på öppna akviferer, medan glaukonitsanden är ett exempel på en sluten akvifer.

GRUNDVATTENBILDNING

Grundvatten bildas genom att den del av nederbörden som inte avdunstar, tas upp av växter eller rinner direkt till vattendrag, tränger ner i marken och så småningom når den mättade zonen: den del av jordlagren där alla porer och hålrum mellan partiklarna är fyllda av vatten. Hur mycket grundvatten som bildas beror bland annat på hur genomsläppliga jordlagren är. Grundvattnet strömmar sedan från områden med högre trycknivå till lägre och rinner förr eller senare ut i vattendrag, våtmarker, sjöar eller havet. På Kristianstadsslätten kan grundvattnet dock fortsätta neråt, genom jordlagren till den sedimentära berggrunden. Det sker alltså ett läckage mellan den slutna akviferen i glaukonitsandstenen och överliggande akviferer. Områden där läckaget är nedåtriktat och grundvattnet strömmar från jordlager ner till glaukonitsandstenen kallas för inströmningsområden, och områden där tryckförhållandena är omvända och grundvattnet rör sig uppåt kallas för utströmningsområden. I utströmningsområdena finns ett naturligt skydd mot föroreningar eftersom det inte sker en transport från ytan ner till det djupa grundvattnet, medan inströmningsområden däremot är väldigt föroreningskänsliga.

Med ökade grundvattenuttag har även ytan på inströmningsområdena ökat, mer information om det finns under modellering.